Sök i arkiven

Åkestam Holst m fl
Kungsgatan 5
Box 7103
103 87 Stockholm
Phone: +46 8 14 11 11
Fax: +46 8 21 68 10
Skriv ett mail / Email us
Vi jobbar här / Our people

Antal inlägg: 1764
Kommentarer: 1249

« maj 2008 | Hem | juli 2008 »


Hamburgerblues

John Lee Hooker, Robert Johnson har gjort det, sjungit blues med så mycket
hjärtslitande smärta att Mississippi svämmar över av tårar. Nu är det barn i
Sverige som med blottande klagosånger uttrycker den djupa orättvisan i att
inte själva få bestämma vad de ska äta till middag. Du hör dem i en radio
nära dig i sommar.


Radiosymbol_2
Download Sibylla_B2T1_Bluesbarn_Richard60s.mp3

Sarah tackar för sig

En hälsning från vår praktikant Sarah som varit på byrån i ett antal veckor men slutar idag:

Rocky

"Med känslan av att vara mer kreativ än någonsin, säger jag hej då och tack för mig, med hopp om en skön och varm sommar till alla!"

/Sarah

Den är min!

Apa_banan

"Den enda rationella slutsatsen är att människor är irrationella djur." Så avslutar The Economist en artikel i senaste numret om "the endowment effect", det faktum att vi tycker något blir mycket mer värt så fort vi äger det.

För så är det. Det visar en lång rad experiment, varav det mest berömda är ett där deltagarna inte ville byta en kaffemugg de hade fått mot en chokladkaka trots att de inte hade föredragit kaffmuggar före choklad innan de fick muggen – eller till och med föredragit choklad.

Det här beteendet rimmar förstås dåligt med bilden av en ständigt nyttomaximerande Homo Economicus och har brytt mången såväl ekonomer som andra akademiker genom åren. Så vad beror det på?

En förklaring som ligger nära till hands är förstås affektionsvärde, att vi får känslomässiga band till det som är vårt. Men det verkar inte vara hela förklaringen, dels eftersom effekten uppstår så omedelbart och dels eftersom den uppstår även hos människor som tjänar sitt levebröd på att köpa och sälja saker. Enligt en annan undersökning är till och med professionella värdepappershandlare ofta ovilliga att sälja papper de äger även om de skulle kunna byta dem mot papper de hade valt om de börjat från noll.

Nej, såsom allt oftare är fallet nuförtiden verkar det som att vi hittar svaret i våra gener. En gång i tiden, innan det fanns kontrakt, rättigheter och andra sätt att upprätthålla avtal, var det helt enkelt alltför riskfyllt att ge bort saker, även om det handlade om ett till synes rättvist byte. Vi är alltså hårdkodade att hålla fast i det som en gång kommit i vår ägo. Ett bevis för detta är att våra kusiner schimpanserna uppvisar samma beteende. I ett experiment där ett antal schimpanser fick välja mellan jordnötssmör och apelsinjuice valde från början 60% jordnötssmöret. Men när de istället blev tilldelade jordnötssmör och fick välja att byta det mot apelsinjuice var det 80% som valde att behålla jordnötssmöret. Och det motsatta hände när de istället blev tilldelade apelsinjuice.

Att äga något har alltså inte bara med nytta att göra. Eller med identitetsskapande. Eller skrytvärde. Det har dessutom i grund och botten att göra med vår egen överlevnad.

Så vem var det som sa att reklam inte handlar om liv och död?

Sommarens boktips!

Vår nya copywriter Sara Paborn, har fått romankontrakt på en bok som hon skrivit under två år på kammaren. Romanen, som beskrivs som en släktkrönika med förfördelade, ofina kvinnor och taffliga män, kommer till våren på Brombergs Förlag.
Här kommer Saras sommartips på läsning i hängmattan, nu när vi börjar skymta semesterns solkyssta ansikte. Trevlig sommar!

Books

Something To Tell You
av Hanif Kureishi
(på engelska av Faber and Faber. Utkommer på svenska i vår hos Brombergs förlag)

I England finns det en tradition av att skriva både lättillgängligt och litterärt om samtiden, bråddjupen och vardagen. Hanif Kureishi, författaren som skrev manuset till kult-TV-serien Min sköna tvättomat med Daniel DayLewis i huvudrollen, och även skrivit succéromanerna Förorternas Buddha och Den Svarta Boken, platsar i den genren.

Something To Tell You handlar om en framgångsrik psykoanalytiker som reflekterar över sitt 70-tal i London och sin första kärlek. Hans syster är en tatuerad, snabbkäftad brud som sitter i förorten och hälar med andra klassens stöldgods. (Kureishis syster i verkliga livet, har för övrigt sagt i tidningen ”The Sun” att hon inte vill vara med i sin brorsas romaner längre.) Men det hoppas jag att han struntar i….   

Expedition L
av Erlend Loe (Alfabeta Bokförlag)

Den ståtlige norrmannen Erlend Loe är redan en kultfigur i vissa kretsar. När han signerade böcker i Ryssland var det publikkaos. Han får mängder av fan-mail (som han helt enkelt bestämt sig för att skita i att svara på). Han debuterade med boken Naiv. Super och triumferade konstnärligt med romanen Doppler som handlar om en norsk småbarnspappa som flyttar till skogs eftersom han tröttnar på allt, och istället slår sig i lag med älgkalven Bongo.

Expedition L är något annat; en slags vansinnig reseskildring. Erlend Loe inser att han, vid 29 års ålder, inte uträttat något av vikt i sitt liv, och bestämmer sig för att göra en expedition i Heyerdahls fotspår. Vad han ska bevisa är oklart… Han får i alla fall med sig fem kompisar (på riktigt) och de drar iväg till en öde ö i Polynesien. Där har de hemlängtan, testar att sova så länge de kan, gör periodiska system över flickor och andra vetenskapliga upptäckter…

Den stängda boken
av Jette A Kaarsbøl

Den här romanen kom visserligen ut för några år sedan, men jag har precis läst den. Det är mycket frasande klänningar, tidigt 1800-tal, undertryckt sexualitet och flotta hus i danska konstnärskretsar. 600 sidor smakar som en gräddbakelse med maräng. Historien utspelar sig i Köpenhamn 1832 och innehåller en kärlekshistoria i bekanta kretsar: Georg Brandes och Søren Krøyer (han med Skagenmålningarna) dyker bland annat upp i boken. De två huvudpersonerna är dock uppdiktade - den stackars olyckligt kära Fredrikke med hårt snörda korsetter och den humanistiska och revolutionära läkareleganten Fredrik Faber. Jag läste den här varje dag på tunnelbanan i en vecka. Det funkade. Jag stördes inte av en enda mobilsignal på vägen ☺

Ljudet av Bollywood

Bappi_lahiri_3

Bappi öppnar en välisolerad dörr till sin hemmastudio.

– Det här är Bappa, min son, säger han.

Jag nickar åt den skäggige killen framför mixerbordet. Studion saknar fönster och golvet täcks av en decimetertjock mossgrön madrass. Bappi vänder sig mot ena väggen.

– Den här bilden tycker jag mycket om, säger han och drar med handen över ett uppförstorat foto.

– Det här är jag, han pekar på en man i röd sportjacka och hockeyfrilla, och det där är Samantha Fox.

Tre år efter den fenomenala succén med Disco Dancer gjordes uppföljaren Dance Dance som också fick höga publiksiffror. 1995 släpptes en tredje film på samma tema, Rock Dancer. Med Samantha Fox. Samma år gjorde hon även ett veckolångt utvik i The Sun och tävlade i den brittiska melodifestivalen. Och så Rock Dancer, som sagt. Mastigt år för Samantha.

De följande veckorna plöjde jag igenom Mumbais oräkneliga filmbackar efter denna åtråvärda rulle. Jag har gått igenom åtskilliga låtlistor i mitt sökande efter den beryktade ”Traffic Jam”. Utan resultat. Tomhänt.

Det bästa jag kan erbjuda är ett annan låt från Rock Dancer, ”9 o’clock”. Lyssna särskilt på refrängraderna: ”We are freelancers, We are rock dancers. Like Mickey Mouse, I gonna bring down the house; Like Donald Duck, I don't give a Quack.”

– Samantha, upprepar Bappi och drar med handen över fotot.

Han vänder sig om och tittar på mig bakom sina svarta solglasögon. Jag vet inte vad jag ska säga.

(del 5 av 5)

Det har kläckts ett Lejon.

Lejon

Vår kampanj ”Kycklingpappan” [1, 2, 3, 4, 5] för Playground har vunnit guld (och brons) i Cannes. Vi är mäkta stolta över vårat Lejon, grattis Hanna! (Grattis också till Johan och Lars som vi saknar och skulle vilja ha firat framgångarna tillsammans med.)

Our campaign “Hatch an egg” for Playground Outdoor Equipment won a Gold (and a Bronze) in Cannes. We are mighty proud about our Lion!

Konsumenterna styr

Crowd_svartvit_2
När IKEA totalt omdefinierade värdekedjan för möbelbranschen genom att låta konsumenterna själva sätta ihop sina möbler var det en mindre revolution. Företaget bröt helt mot alla givna normer för hur man säljer möbler. Sen dess har fler företag experimenterat lite med att involvera konsumenterna i produktionsprocessen eller marknadsföringen. När Internet började slå igenom reformerades affärsmodellerna på allvar. Bland de nya IT-företagen är ”open source” snart regel snarare än undantag. De flesta av de stora spelarna på webben tar numera hjälp av konsumenterna för att utveckla sina respektive affärer. Efter att Facebook började låta användarna utveckla egna applikationer dröjde det inte länge förrän Google släppte sin plattform Open Social, som MySpace snabbt hakade på. Det intressanta med Facebook, MySpace, Twitter, Flickr (och alla andra communities) är att användarna inte bara hjälper till att utveckla affärerna, det är användarna som är själva affären. Så, vad är nytt med detta? Egentligen ingenting. Det var mest en inledning.

Det som är nytt och intressant, i alla fall i mina ögon, är att fler och fler företag börjar ta dessa affärsmodeller utanför renodlade webbprojekt. Pomoyo är ett Berlinbaserat modevarumärke som säger sig tillämpa ”open source”-tänket fullt ut. Snart ska företagets alla mönster och designer finnas tillgängliga för nedladdning från deras webbsida. Tanken är engagera och involvera kunderna genom att få dem att hjälpa till med designarbetet. Alla kan ladda ner ett mönster, förändra en detalj och sen ladda upp sin egen version. Ett annat exempel är nvohk, surfvarumärket som drivs av en community. För 50 $ per år blir man något slags delägare, vilket berättigar till del av vinsten, rabatter samt att tycka till om allt som rör varumärket, från design till strategi. För ett år sen lanserades också det likvärdiga projektet MyFootballClub. Tanken var att samla ihop ett antal tusen fotbollsfans som alla kunde tänka sig att betala 35 pund för att få vara med och driva sin egen fotbollsklubb. I november förra året hade man 50 000 medlemmar och gick då in och köpte majoriteten i den engelska klubben Ebbsfleet United FC. Klubben drivs nu av alla medlemmarna, som får vara med och tycka till om klubbens verksamhet hela vägen ner till laguppställningen för nästa match.

Även storföretagen har fått upp ögonen för att involvera konsumenterna i högre grad. En lightversion av ovanstående initiativ är t.ex Nike ID, som i flera år har låtit kunderna själva färgsätta sina sneakers som man sen kan beställa.

Ett initiativ som hjälper till att driva utvecklingen inom området, som vissa kallar "crowd sourcing", framåt är Kluster, som är ett slags projektledningsplattform. På Kluster kan stora och små företag få hjälp av engagerade konsumenter att utveckla och förbättra sina produkter eller idéer. Medlemmarna (konsumenterna) får sen betalt av Kluster beroende på hur mycket de har deltagit i processen.

Kluster har också utvecklat olika tillämpningar av sin egen plattform. Exempelvis Knewsroom som är en nyhetssida där medlemmarna själva utser dagens toppnyheter, ganska likt Digg. Ett annat exempel är Namethis, en webbsida för företag med nya produkter som ännu saknar namn. Företagen betalar 99 $ och sen får medlemmarna komma med namnförslag och rösta på vilka de tycker är bäst. Både på Knewsroom och Namethis blir man belönad om man är med och utser vinnaren, alltså dagens toppnyhet eller namnet för en ny produkt.

Vad är då slutsatserna för vår bransch? Givetvis är det mycket intressant att involvera konsumenterna själva i affären på det här sättet. Om jag har varit delaktig i att designa en sko eller en t-shirt vill jag ju att alla ska veta det. Speciellt om jag kan tjäna pengar på att andra köper min modell. Jag blir alltså en aktiv ambassadör av varumärket och hjälper dem med sin marknadsföring. Eftersom många forskningsresultat visat att man är betydligt mer mottaglig för kommunikation om den kommer från någon man känner än om den kommer från ett företag så är det här en intressant möjlighet. Så, när kommer IKEA gå från att bara låta konsumenterna sätta ihop möblerna till att också låta dem ta hand om designen?

Tack till Springwise för flera av exemplen.

Ljudet av Bollywood

Mumbai

”Likt en neonfärgad liten naturkatastrof utplånar MIA gamla musikgenrer och uppfinner nya”, skriver Fredrik Strage i DN i slutet på förra året och rankar hennes album Kala bland fjolårets bästa.

Metacritics sammanställning av brittisk musikpress placerar MIA:s skiva Kala på delad fjärdeplats av alla engelska plattor utgivna under 2007. Och så fortsätter det. Alla skriver om Kala, alla snackar om MIA.

För att hon är så snygg. Så arty. Så måttlöst cool. För att hon är den perfekta myspace-artisten, som slog igenom med en hemmagjord demo (gjord på den popkulturellt mytologiserade Roland MC-505, såklart). För att hon har en medialt oemotståndlig uppväxt som dotter till en gerillasoldat från Sri Lanka.

MIA – den snart 31-åriga Mathangi Arulpragasam – ger kropp åt några av vår tids största och mest omdiskuterade begrepp: globalisering, ursprung och kvinna. Hur kommer det sig att hon släpper en singel som låter såhär?

Visst minns ni Jimmy?

I SvD skriver Thomas Roth att hans ”första smakprov från MIA:s andra album var den lätt Boney M-anstrukna eurodängan Jimmy, ett genidrag förstås eftersom man hajar till, undrar vad som egentligen har hänt och genast vill höra resten av albumet.”

Kort tid efter MIA:s singel släpper de amerikanska indiehjältarna Of Montreal en ny låt:

Of Montreal ingår i musikerkollektivet The Elephant 6, vars medlemmar haft flera beryktade band som exempelvis The Apples in Stereo, The Olivia Tremor Control och Neutral Milk Hotel. Samlingsnamnet Elephant 6 har blivit en stark och vida spridd symbol för hur kompisar gör kreativa och kuliga grejer tillsammans. Och nu väljer de alltså att göra en cover på Bappi Lahiris ”Jimmy Jimmy Aaja” från 1982.

Bappi snodde ”Dil Tha Akela Akela” från Abbas ”Hasta Manana”, och på samma sätt gör MIA med ”Jimmy”. Men hon använder mer än bara melodin. Hon plockar upp det som hela vår popkultur består av: referenser. Men MIA:s egen buzzword-berättelse är så kraftfull att den helt slukar den indiska förlagan. Kvar blir Jimmy som en snygg, västerländsk accessoar.

Of Montreal drar det ytterligare ett steg. Det är ju egentligen inte Bappis låt de gör en cover på, utan snarare MIA:s variant av ”Jimmy”. Lager läggs på lager som läggs på lager.

Vilket även förklarar varför exempelvis Bappi Lahiri och Mithun Chakravorty spelar sig själva i storfilmer som Om Shanti Om. Bollywood är i förändring – från att ha bevarat den traditionella kollektiva identiteten, till att gå i bräschen för ett nytt, individualiserat Indien. Bappi Lahiri och Mithun Chakravorty förvrids till biografavbildningar av sig själva, popreferenser till ett förlorat förflutet. Under alla lagren finns det ingenting.

Melodin från ”Hasta Manana” är för den indiska publiken en självklar del av filmen Suraksha, Bollywoods James Bond-berättelse. MIA:s ”Jimmy” är en självklar del av vår västerländska bild av Indien. Båda är lika påhittade.

Senast jag hörde ”Jimmy Jimmy Aaja” var i en remixad dansgolvs-version på Guldäggsgalan.

(del 4 av 5)

Packåsnornas andra dag

Idag är andra och sista dagen som packåsnorna finns i butik. En och annan spekulant men ännu så länge ingen åsna såld. Några uppmärksammade vandringsturer på stan har också hunnits med.

Annons i dagens DN:

Hr_play_helsida_14juni_2


Asna_2

Asna_3


Asna_4

Packåsnor till salu

Spänningen var stor när leveransen med packåsnor dök upp på Playground strax efter lunch idag. Under helgen kommer de bo i det tillfälliga åsnestallet i butiken på Adolf Fredriks Kyrkogata 15 och du kommer även kunna träffa på dem på stan. För dig som vill ha kvar din gamla tunga packningsutrustning är det här ett ypperligt tillfälle att handla en packåsna, som kostar från 9700 kr. Om du hellre vill bära din packning själv i sommar har Playground givetvis ett stort sortiment av vandringsprodukter i lättvikt.

Asna_2

Hr_play_helsida_13juni_2_3

LOKA LIKES ASIA

Två reklamfilmer för Loka Likes Asia. Tre nya smaker med inspiration från Asien.

New commercials for Loka water, from the legendary well in Bergslagen.
Loka Likes Asia. Tre new flavors inspired by Asia.

 

Bild_7

Download loka_45s_2_640x360_anamsdtillwide.mov 

Bild_8

Download loka_25s_640x360_anamsdtillwide.mov

Ljudet av Bollywood

Tgkillen_4

– Ah, du har träffat Bappi! Han är en legend!, säger Vishal Dadlani frustande och häver sig fram över glasbordet.

Mörkret har precis lagt sig över det väldiga Yash Raj Studios. Kvällsbrisen drar lätt i palmerna längs med den omgivande muren. Överallt syns övervakningskameror, uniformerade vakter och hundar. Sammanträdesrummet vi sitter i är rent och uttryckslöst.

Framåtlutad med bägge händerna mot bordet tittar Vishal stint på mig.

Vishal Dadlani är ena hälften av producentduon Vishal&Shekar, en av de fem största namnen i den indiska filmmusikbranschen, varav samtliga kommer från den närbesläktade reklamvärlden. Deras senaste succé är låtarna till den tidigare nämnda filmen Om Shanti Om, med megahiten ”Dard-e-Disco”.

– Jag ska sjunga en av mina Bappi-favoriter för dig, säger Vishal välartikulerat och börjar sjunga.

Den finns även i en tidigare tappning:

Låten heter ”Dil Tha Akela Akela” och gjordes till filmen Suraksha – en bollywoodrippad variant av Mannen med den gyllene pistolen, den första av två indiska Bond-filmer. Bägge filmerna blev mycket populära, inte minst för den nyskapande musiken. Och för att göra det hela komplett: huvudrollen som Gunmaster G9 spelades givetvis av Mithun Chakravorty. Ni vet, samma snubbe som gjorde Jimmy i Disco Dancer.

Titelspåret är alldeles lysande:

Vishal Dadlani sjunker tillbaks ner i stolen. Han är lite tjock, har rakat huvud och två skäggtofsar på vardera sidan om munnen. På glasbordet framför honom står en tallrik med torr fruktmüsli. Han är i studion ikväll för att lägga sista handen vid låtarna till den kommande actionrykaren Tashan. Senare i natt kommer de skickas över till USA för slutgiltig mastring.

– Filmmusik är väldigt spännande att jobba med för det rymmer så oerhört mycket. Vi har en hel del pop, rock och electronica, och hiphop har kommit starkt senaste året. Samtidigt håller vi kvar en kärna av indisk melodi. Musiken som vi gör nu, till Tashan, är något av det vassaste jag har gjort. Det är hamrande trummor och blixtrande gitarrer, atmosfäriskt rullande beats, tung elektronisk disco och om jag ringer ett samtal kommer tvåhundra violinister hit inom en timme, säger Vishal och knäpper illustrativt med fingrarna.

En av kyparna från studiorestaurangen kommer genast fram till bordet och serverar ytterligare en kopp chai, sötat indiskt te.

Indien är en av världens fyra snabbast växande ekonomier och en nation i skälvande förändring. Underhållningsindustrin, varav Bollywood ensamt står för närmare en tredjedel, vidgas våldsamt och utländska investerare har morgonrusigt börjat översätta den gigantiska publiken till västlig valuta. Bara filmindustrin omsätter tre miljarder dollar per år och förväntas öka med ytterligare två miljarder till 2010. I fält efter fält presterar statistiken samma svindlande toppnoteringar.

– Jag gillar att göra filmlåtar eftersom det ger mig möjlighet att tala till över en miljard människor. Att vara en så stor del av deras värld är magiskt. Vi är som Beatles, Elvis eller Michael Jackson – alla lyssnar på oss! Enda skillnaden är att Michael Jackson bara gjorde en Thriller, vi gör låtar till minst fyra filmer per år, säger Vishal och tar en stor sked av fruktmüslin.

Bollywoodmusiken är en av ytterst få gemensamma nämnare i det spräckliga Indien. I ett land på gränsen att sprängas av växtvärk fungerar Bollywoodmusiken som ett kulturellt klister. Men det är ett klister som kräver att marknaden fortsätter expandera.

Bollywood söker två parallella lösningar. Den ena är ett ökat utlandsintresse, framförallt gentemot länder som Ryssland, Västasien och de norra delarna av Sydamerika. Den andra lösningen är att försöka skapa en mer individualiserad köpkraft på hemmaplan, där mobiltelefonin spelar en avgörande roll.

Konsekvensen är att Bollywoodmusiken som kulturellt klister är på väg att släppa – för att istället förvandlas till en språngbräda för en ny individualitet.

Världens största demokrati rymmer enorma ekonomiska klyftor, flera hundra olika språk och oräkneliga religiösa inriktningar. Vad händer när Indien slutar lyssna på Bollywoodmusik?

(del 3 av 5)

Ljudet av Bollywood

Shah_rukh_khan

Det är spänd förväntan i luften. Paljettklänningarna glittrar i strålkastarljuset. Tv-kamerorna trängs vid entrén. Långa mikrofonarmar sträcker sig lystet in över den röda mattan. Mithun Chakravorty – Jimmy från Disco Dancer – glider förbi i folkvimlet, och följs av en lång rad superkändisar från Bollywood. Det är den enorma Filmfare-galan. Alla är här. Årets främsta skådespelare ska utses.

Kamerorna lyckas hejda flera av de största celebriteterna, som vackert leende presenterar sina favoriter i den stora tävlingen.

Så kommer han. Helt klädd i vitt, med tunga guldlänkar runt halsen och svarta solglasögon. Bappi Lahiri. Han tar den framsträckta micken i ena handen och nynnar inför kamerorna en liten melodi kring ordet ”ok”. Okokoookkokokoookokok. Det blir tre snabba klipp med olika melodier kring samma ”ok”.

Galan drar igång. De nominerade presenteras. Spänningen. Paljettklänningarna, de vita tinningarna, de vandrande strålkastarna. Ett förväntansfullt sus löper längs med raderna.

– Och vinnaren är…

Filmfare-galan är en bärande scen från en av förra årets största filmer, Om Shanti Om. Den är en perfekt metabeskrivning av underhållningsindustrin i Indien. Mithun Chakravorty, Bappi Lahiri och alla andra Bollywoodkändisar i publiken spelar sig själva. Vinnaren, årets främsta skådespelare, är huvudrollsinnehavaren Shah Rukh Khan – Indiens i särklass absolut största stjärna.

Shah Rukh Khans egna företag, Red Chili Productions, har samproducerat Om Shanti Om och det är ingen slump att det är Shah Rukh Khans ansikte som täcker de stora reklamaffischerna för filmen och hans deffade sexpack som fyller alla Indiens musikvideokanaler.

Enligt Soundbuzz, Asiens största återförsäljare av mobil- och onlinemusik, är låtarna ”Ajab Si” och ”Dard-e-Disco”, bägge från Om Shanti Om, de två mest köpta ringsignalerna i Indien just nu. Statistik från Mauj Telecom, Indiens främsta företag för mobiltjänster, visar att Bollywoodlåtar står för en överväldigande majoritet av den musik som laddas ned till mobiltelefoner och hitsen från Om Shanti Om ligger i topp.

Lämpligt nog är det just Shah Rukh Khan som fyller även de oändliga mobilreklamskyltarna – ofta strax intill filmaffischer med samma ansikte. Han står lojt avslappnad mot en ljusblå skärgårdsfond. Kåtblick, håret-i-vind och den smäckra Nokian i bröstfickan. Och varje månad köps det omkring fem miljoner nya mobiltelefoner i Indien.

Årets främsta stjärna är korad. Publiken jublar i eufori och brister ut i välkoreograferade mass-moves till bultande disco. Och på andra sidan biografskärmen fyller den indiska befolkningen sina mobiltelefoner med det här:

http://www.youtube.com/watch?v=hJXmYk0BDjk

(del 2 av 5)

Ljudet av Bollywood

Biokvinnan

Det doftar svagt av rökelse. Det dämpade ljuset från takkronan faller över tre små soffor och tjugosju soffkuddar, det glittrar i metallkarmarna på tjugoen högtalare och de inramade priserna som täcker väggarna. Bredvid den stora platt-tv:n står ett litet altare, omgivet av blomblad utlagda i cirklar. Jag har suttit här i snart två timmar.

I rummet intill sitter tre tjänare på pinnstolar. Ett tuggande discobeat pulserar från hemmastudion längre in i huset.

Så kommer han slutligen. Helt klädd i vitt, med tunga guldlänkar runt halsen och svarta solglasögon. Han nynnar tyst när han slår sig ned i soffan.

– Jag är en legend. Den sista levande legenden från Bollywood: Bappi Lahiri. Det är jag, du vet det?, säger han.

När Indien öppnades ekonomiskt i slutet på nittiotalet exploderade medieutbudet. Från den nationella radiostationen All India Radio och den ensamma tv-kanalen Doordarshan, som en gång i veckan visade utdrag ur aktuella Bollywoodhits – till dagens över 250 radiokanaler och 300 tv-kanaler, varav femton är enbart inriktade på musik. I nuläget består ungefär 70% av musikmarknaden av filmlåtar.

Det produceras omkring 1000 filmer per år som visas på 20.000 biodukar runt om i landet. Tidningarna fylls av annonser för smycken, kläder och parfymer döpta till den senaste storfilmen. Vid festligheter höljs gatorna i filmhits från spräckta högtalare, ivrigt uppbackade av D.I.Y.-musikanter på allehanda slagverk. Husväggarna täcks av enorma skyltar som premiärdagen proklamerar: ”Årets största film! Över 80 miljoner biobesökare redan första veckan!” Givetvis finns det inga sådana undersökningar. Ändå är slutsatsen densamma: Bollywood är allestädes närvarande.

Bappi Lahiri tar stöd med händerna mot knäna och lutar sig framåt. Långsamt vrider han huvudet åt mitt håll och jag tror faktiskt att han tittar på mig bakom de svarta brillorna. Bappi Lahiri, mannen som omskrivits i Guinness Rekordbok efter att 1986 gjort musiken till 33 filmer – över 180 låtar. Det är mer än en låt varannan dag i ett helt år. Bappi Lahiri, Bollywoodlegenden som räknar till över 4000 släppta låtar i fler än 500 filmer. Hans inflytande på den indiska populärmusiken från mitten av sjuttiotalet och 15 år framåt är fundamentalt. Jag tror att han tittar på mig. Det känns som att han ska säga något av yttersta vikt.

– Disco. Det är vad jag gett Indien i 25 år. Disco, han smakar på ordet, låter det rulla genom gommen.

– Men jag var långt före min tid, fortsätter han sedan. Först nu har folk börjat förstå.

Jag nickar. Jag tror att han tittar bort.

Bappi Lahiri slog igenom stort 1982 med filmmusiken till Disco Dancer. Särskilt titelspåret ”I am a Disco Dancer” och ”Jimmy Jimmy Aaja” blev fullkomligt fenomenala hits i Indien. Men även på andra, smått otippade platser, slog Disco Dancer rejält. I Sovjet registrerades till exempel över 60 miljoner biobesök, och när huvudrollsinnehavaren Mithun Chakravorty kom till Moskva mottogs han som en fullfjädrad popstjärna. Mithun var Jimmy för miljoner och åter miljoner hänförda beundrare.

Klippet nedan handlar om Jimmy, killen från gatan med disco i kroppen. De onda vill inte att han ska bli discostjärna och strömsätter därför hans gitarr under ett gigg. En blixt skjuter ut från gitarrhuvudet och träffar Jimmys högt älskade mor (som av någon outgrundlig anledning matar honom även i vuxen ålder, men det är förmodligen en annan historia). Anyway, en blixt skjuter alltså ut från gitarren. Modern dör. Jimmy bryter ihop. Och får gitarrfobi, precis som de onda förutspått.

Vi befinner oss nu på den stora discotävlingen. För att vinna måste Jimmy plocka upp gitarren. Han tvekar. Och tvekar. Till slut äntrar hans tjej scenen och sjunger ”Jimmy Jimmy Aaja” – Jimmy, kom!

– Jag ska visa dig studion, säger Bappi och reser sig från soffan.

(del 1 av 5)

Dela med dig av det goda! #2

Vår andra film för OLW:

Ovanligt stora fotbollsupplevelser på Pause.

I år är det 100 år sedan Sverige spelade sin första fotbollslandskamp. Motståndare var Norge som den 12 juli 1908 besegrades med 11-3.
För att uppmärksamma denna historiska match utmanade Pause ambassadör Odd L. Fåsseidbråten och hela det norska folket på en returmatch. Matchen har spelats och resultatet är ännu hemligt. 
– Vi ville återskapa ett stort ögonblick i svensk fotbollshistoria, som märkligt nog ingen pratar om, och samtidigt erbjuda alla norrmän tröstpriser i våra butiker, säger Fredrik Hjelmquist, vd på Pause. Den 10 juni visas returmatchen på Pause Norrlandsgatan som förmatch till Sverige-Grekland. Pause_fotboll_bloggen
Inbjudan3
Img_0122

Verklighet går hem

Ungdomar_datorer

Undersökningar kring ungdomars medievanor verkar vi aldrig kunna få nog av i vår jakt på att förstå vad som driver dem och hur de fungerar som konsumenter. Så här kommer ännu en. Det intressanta med den här studien är att resultaten inte baserar sig på en enkätundersökning eller några fokusgrupper. Istället har antropolgen Katarina Graffman, som genomfört undersökningen, hängt med ett antal ungdomar i deras vardag och studerat hur de lever sina liv. Delar av resultaten presenterade Fredrik Wass, som driver bloggen Bisonblogg, i en artikel införd i Internet World för några dagar sen.

En intressant aspekt som presenteras är att synen på vad som är en nyhet har förändrats. För dagens unga spelar det inte någon roll vilket journalistiskt värde en nyhet har, utan bara huruvida det är en nyhet för mig eller inte. ”En nyhet för dem är allt man inte visste. Allt som jag kan omvandla och använda i mitt eget mediebeteende.” Även synen på litteratur och vad som är litteratur håller på att förändras. I och med de nya medievanorna förväntar man sig en ny typ av berättarstruktur. För ungdomarna måste budskapet komma snabbt och verklighetskopplingen är extremt viktig. Böcker tappar mer och mer i relevans till förmån för de avhuggna lättsmälta nyheterna som presenteras på bloggar och communities. Enligt Katarina Graffman blir litteratur mer och mer synonymt med spridning av social realism, vardagen helt enkelt. Ska man ändå läsa en bok så är det viktigt att den är verklig och känns på riktigt. Just denna autenicitet är enligt Graffman återkommande i ungdomarnas förväntan på bra information eller litteratur.

Ska man dra några slutsatser av det här så ligger det nära till hands att faktiskt slå sig lite för bröstet eftersom undersökningen i mångt och mycket legitimerar vår syn på reklam. På Åkestam.Holst brukar vi som bekant prata om ”useful advertising”. Är det inte just det som ungdomarnas mediesyn handlar om? Ett budskap blir helt enkelt intressantare om det har en verklighetskoppling. Sonys studsbollar fick enormt genomslag för att det genomförts i verkligheten och våra jeans för Norrlands Guld fick uppmärksamhet för att de i allra högsta grad var verkliga.

Läs gärna hela Fredrik Wass artikel här. Där får man reda på fler intressanta saker om dagens unga. Exempelvis att de trots sitt informationsövertag mot den äldre generationen vänder sig till mamma och pappa när de behöver råd. 

Dubbelburgare Meal - Räcker en hel fotbollsmatch

Idag börjar våra nya Sibylla spotar gå i radio. Dubbelburgare Meal, 2x90 g hamburgare med strips och dryck. Räcker en hel fotbollsmatch!

Radiosymbol_2

Lyssna på tommygordon_kommentator_45s.mp3

Lyssna på bosseglenn_ny_45s.mp3

Dela med dig av det goda!

Vi har gjort tre nya filmer för OLW. Idag är det premiär för första filmen i tv.