
Nej, det här inlägget kommer inte handla om hur skickliga olika religionsvarumärken har varit på att bli salienta, berätta historier och skaffa fans. Eller om stortavlan ovan, även om den är kul och därmed har viss relevans för den enkla poäng jag vill göra.
Upprinnelsen var att jag satt och läste det här alldeles utomordentliga blogginlägget av Grant McCracken. Han är antropolog och varumärkesforskare vid MIT och anses som en av världens främsta auktoriteter på varumärkeskultur, dvs vilken roll varumärken – och även reklam – spelar för vår identitet som individer och kollektiv. Hans inlägg är inte så mycket ett inlägg som det är en veritabel bredsida mot fördummande reklam, under rubriken "The War for the Soul of Advertising". Hör bara:
"Brands get the consumers they deserve. Treat consumers like morons and they act like morons. They don't really pay attention. They use their DVRs with a vengeance, and rip through what we have to offer them. When asked, they will say advertising is something crafted by idiots for idiots."
Men lyssna sedan också på hans mer hoppingivande ord:
"But if we give the consumer a little credit, they reward us. They watch the ad. They dwell on the ad. They relate to the ad. And they relate to the brand. Give the consumer a little credit and that credit rebounds to the brand."
Det var det där sista som fick mig att tänka på Jesus. Och Muhammed. Och Konfucius. Och Buddha. Och på något som finns i de flesta av världens religioner och brukar kallas den gyllene regeln:

Gör mot andra såsom du vill att andra ska göra mot dig. Det är en lika enkel som djuplodande lärdom för alla som köper, skapar och producerar reklam. Hur då? Så här:
Ponera att du är en av dem, alltså en person som köper, skapar eller producerar reklam. Kliv sedan bort från skrivbordet och sätt dig och slappna av i TV-soffan en måndagskväll när arbetsveckan precis satt igång igen. Eller i bilen på väg till en fotbollsträning med radion på. Eller vid frukostbordet en söndagsmorgon i sällskap med tidningen. Eller vid datorn för att kolla dina vänners statusuppdateringar.
Tänk att du inte är marknadsförare, utan människa.
Hur pigg är du då på att mötas av företag som försöker banka in budskap i skallen på dig med verbala hammare? Som flåsar dig i ansiktet, våldför sig på dina synnerver med bjärtklatschiga splashkanonader och på din själ med lika ouppnåeliga som ointressanta übermänschen i en tillrättalagd reklamdystopi? (Om du inte tror att det är så illa, fråga dig varför folk säger att de inte tycker om reklam.)
Eller ännu enklare: Vilken reklam gillar du själv? Som människa? Den som förför dig, får dig att le och tar dig på allvar eller den som utgår från att du har samma intelligens och känsloliv som en gråsugga? Svaret är förstås lika självklart som frågan är dum.
Och om du nu har råkat halka tillbaka in i biznizkepsen och fått för dig att det är oviktigt och trivialt ifall folk gillar reklamen eller inte, vill jag bara tillägga att inget kunde vara mer fel. Det har nämligen visat sig i studie efter studie (här och här är två exempel – säg till om du vill ha mer) att ett av de säkraste kännetecknen på riktigt lönsam reklam just är att folk gillar den. Så enkla är vi. Eller så intelligenta.
Bra. Nu får du gå tillbaka till skrivbordet. Men tappa för allt i världen inte den här känslan. Glöm inte att de du gör reklam för är människor precis som du – eller som David Ogilvy sa: "The consumer is not a moron, she's your wife" (på det inte helt jämställda 50-talet).
Kort och gott, kom lite närmare Jesus. Eller Muhammed eller Buddha eller...ja, du fattar. Gå i frid.